De sista dagarna på andra sidan jorden

Efter en trevlig (trots att vi gick till Element, vilket är party-hostelet Base's egen bar) utekväll med Hanna och Ida, två svenska tjejer vi mötte på Blackcurrant Backpackers (vårt hostel i Taupo), på torsdagen blev det hemgång tidigt eftersom jag och Malin skulle åka till Rotorua morgonen därpå. Vi sa hejdå till mysiga Taupo och hej till Rotorua - staden som luktar ruttet ägg. På riktigt. Så fort vi klev av bussen kände vi lukten, som kommer från all geotermisk aktivitet och svavelkällor. Vi möttes även av ett ihållande regn som verkade ha förföljt oss mer eller mindre sen vi reste från Fox Glacier. Vi bodde i alla fall på ett mysigt hostel och dagen spenderades till stor del med att planera hur vi skulle spendera de sista dagarna i Nya Zeeland. Vi hade fortfarande inte hunnit göra vårt skydive eftersom vi bara haft en fin dag i Taupo, pengarna började ta slut och hemresedatumet närmade sig. Så vi googlade väderleksrapporter, busstidtabeller till surfstaden Raglan och andra ställen att skydivea på än Taupo. Vår plan var att åka från Rotorua till Raglan och surfa i en dag innan jag åkte hem från Auckland, men bussarna ville inte samarbeta och den enda fina dagen av de som var kvar verkade bli måndagen - dagen innan hemresan. Efter en översikt av ekonomin, antalet bussresor kvar på passet, kontakt med skydive-företag och lite funderande bestämde vi oss för en alternativ resplan. Vi bokade en buss tillbaka till Taupo dagen därpå, bokade skydive på måndagen och buss från Taupo - Auckland på måndag eftermiddag. Det återstod bara att fundera ut vad vi skulle göra i regniga, illaluktande Rotorua.

Eftersom Malin hört bra saker om Matai village's maori-konsert och hangi (en speciell måltid) bestämde vi oss för att vara lite turistiga och bokade det för fredag kväll. Medan vi väntade på att kvällen skulle komma satt vi på hostelet och spelade Monopol med Niv, en kille från Israel. Det var riktigt skoj, även fast jag gick från en stark ledning till nästan bankrutt innan vi skulle iväg. Niv däremot hade massa gator med hotell och även massa pengar. Kvällen bestod av maori-kultur (bland annat haka, krigsdansen) och inte minst mat. Massa mat. Massa god mat tillagad i en grop i marken. Jag och Malin rullade nästan hem (när man vanligtvis lever mest på pasta och nudlar så passar man på att äta riktig mat när man kan). Trots att hela upplevelsen kändes väldigt kommersiell och turistig var det väldigt roligt och intressant. Och gott. Vi hade pratat lite med Niv om att gå ut på kvällen, men på grund av en massiv matkoma stannade vi inne på hostelet och pratade istället. Niv och hans reskamrater skulle också vidare till Taupo så vi kom fram till att vi troligtvis kommer stöta på varandra där.

Lördagen innebar mer regn, och vi hade två val - antingen åka till Taupo vid 13.30 eller 16.35. Efter mycket om och men bestlutade vi oss för att trots regnet och besöka Wai-O-Tapu "thermal wonderland" och ta den sena bussen till Taupo. Det var ett bra beslut, området var otroligt häftigt med bubblande lera, svavelångor, slimegröna mineralsjöar och mark som kokade lite här och var. Vi var tillbaka strax innan ett och segade bara på hostelet tills vår buss gick. När vi kom tillbaka till Taupo och Blackcurrant (som kan vara det bästa hostelet vi bodde på, en kombination av sköna sängar och härliga människor) blev vi hälsade med ett "welcome home!" av Henry, killen som jobbade i receptionen de sista dagarna vi var där. Han var glad HELA tiden, så himla härligt. Vi hade även blivit flyttade till ett fyrabädds-rum, till priset av det vi egentligen skulle bo i (7 bäddar), vilket var väldigt trevligt. På kvällen vinade vi lite med Moa och Lina, de två svenska tjejerna vi mötte i Kaikoura som Malin även kände sedan lite tidigare. Det var väldigt trevligt, vi spelade shithead som är en variant på vändtia och fick sen sällskap av tre israeler (efter tyskar så är typ israeler den nationalitet man möter mest). Shithead övergick till olika dryckesspel, bland annat 'Hello queen' som är en variant på Hej knekt. Sen fick vi lära oss ett nytt dryckesspel som jag inte har någon aning om vad det heter så jag tänker kalla det "shiiiip-boing!" för det var ungefär så det lät. Det går tyvärr inte att beskriva i text eftersom det bara bestod av ljud, men det var väldigt roligt och innan vi ens hade börjat så skrattade både jag, Malin, Lina och Moa så mycket att vi inte ens kunde prata och israelerna bara kollade snett på oss. Sen gick vi ut till Base, igen, och kvällen avslutades vid tretiden.

Söndagen blev en segdag. Vaknade upp i ett extremt kallt rum och det regnade ute. Malin, Moa och Lina gick iväg till ett par varma källor men jag stannade på hostelet och spelade kort med ett par scweizare och en britt istället. På kvällen lagade vi lyxmiddag, eller 'seriös matlagning'. Tidigare under dagen hade vi gjort en egen marinad till kyckling (soja, sweet chili-sås, honung, ostronsås och kryddor) som vi grillade och till det hade vi stekt zucchini, grillad majs och gudomlig klyftpotatis. Och chokladkaka till efterätt. Det var min och Malins lilla avskedsmiddag. Vi gick och la oss rätt tidigt, Moa och Lina skulle göra The alpine crossing och jag och Malin skulle packa allt innan vårt skydive.

Måndagen blev precis som utlovat fantastisk. Det var inte ett enda moln på himlen när vi blev hämtade på hostelet för att åka ut till flygplatsen. Konstigt nog så var varken jag eller Malin särskilt nervösa (till skillnad mot innan bungyn), det kändes fullt normalt att vi skulle hoppa ut ur ett plan från 15000ft (eller 4500 meter). Mycket av lugnet kom nog dels ifrån att vi hade hoppat bungy innan, och även vetskapen om att ens tandem master gör allting. Man behöver inte hoppa själv eller nåt sånt. Under den 20 minuter långa flygresan började dock en viss nervositet krypa fram när man såg hur marken försvann under en och man inte ens hade kommit en tredjedel av hur högt man skulle. När vi passerade 10000ft typ åkte syrgasmasken fram och man blev fastspänd till sin tandem master. Sen öppnades dörren och jag (som satt längst in och därför blev sist ut) började se de andra som hoppade försvinna ut ur planet. Sen försvann Malin och sen var det min tur. Det var en speciell känsla att sätta sig på kanten av planet och se sin fot, i normal storlek, och sedan lååååångt där nere marken. Men inte ens då var jag nervös utan det kändes fortfarande som en fullt normal grej att göra. Sen föll vi. Jag har typ ingen minnesbild av de första sekunderna, trots att jag vet att jag hoppade med öppna ögon. Det är som Kevin (en av våra rumskamrater i Taupo, som tränade för att ta sin skydiving license) sa (fritt citat) "It's like your brain kind of 'yeah, I don't really know what's happening so I'm not going to pay any attention'". Men sen så uppfattade min hjärna vad det var som hände och alla sinnesintryck kom på en gång. Kylan, vinden, tryckförändringen, marken där nere. Cirka en minuts fritt fall i 200km/h går snabbt. Väldigt snabbt. Sen öppnades fallskärmen och det kändes som om man hängde fritt i luften. Det var fantastiskt och kändes nästan overkligt. Utsikten var helt otrolig och trots massivt lock i öronen som gjorde lite ont så var det en underbar känsla. Skydive var helt klart ett värdigt sätt att avsluta resan på.

Sen spenderades kvällen på en buss till Auckland, som vi egentligen inte såg nånting av. Men det kanske var lika bra för de flesta vi mötte sa att det är en rätt ful och tråkig stad. Sen åkte jag hem och det tänker jag inte skriva så mycket om för det var tårfyllt och inte alls kul. Flög hem via Sydney, Singapore och Heatrow(jag har sett väldigt många flygplatser under resan - Heatrow, Hongkong, Melbourne, Auckland (både inrikes- och utrikesterminalen), Queenstown, Sydney och Singapore) och flygresan spenderades med rätt mycket film. Fair Game, The town, True grit, The king's speech och nästna hela The big Lebowski. När jag kom till Arlande visade sig att min väska inte kommit med samma flight som mig från Heathrow, så jag åkte hem utan bagage (men väskan blir hemkörd till mig idag så det är inga större problem).

Har även börjat ladda upp lite bilder, länkar till albumen kommer senare.

Auckland Internatonal Airport, pt. 2

En halvtimma kvar tills gaten oppnar och de borjar boarda planet. Det ar nog forsta gangen jag avslutar en resa och kanner mig genuint ledsen over att aka hem. I vanliga fall brukar det kannas ratt skont att komma hem, oavsett hur fantastisk resan har varit. Inte nu. Tre veckor har gatt alldeles for fort och det finns sa mycket mer jag vill se och uppleva har. Det som hindrar mig fran att deppa ihop totalt ar att jag VET att jag ska komma tillbaka, det ar inte "om jag kommer hit igen", utan "nar jag kommer hit igen". Och sa var det ett valdigt tarfyllt farval till Malin utanfor hostelet i Auckland. Nu ar det ett halvar ungefar tills vi ses igen och den langsta perioden jag haft utan att traffa Malin under hela mitt liv borjar nu. Nar jag kommer tillbaka till Sverige kommer ett lite langre inlagg om vad vi gjort de senaste dagarna (numpad fungerar inte pa denna datorn = inga bokstaver med prickar)/. Och sa kommer bilder saklart.

Nu ska jag se om gaten for min flight har kommit upp, och spendera mina sista NZD pa att kopa en glass och saga "see ya mate, cheers!" till varldens basta land pa andra sidan jordklotet.

Kryp, 'storstad' och Mount Doom.

Min kalender är helt nedklottrad med diverse saker - bokningsnummer, olika hostelnamn, resedestinationer och inte minst dagboksanteckningar. Annars är det ganska så omöjligt att komma ihåg vad man gör alla dagar. Fina minnen blir det i alla fall.

I söndags hade vi planerat att åka från Kaikoura till Picton, ta en natt där och sedan åka Interislander (aka färja) till Wellington. Vi ville åka en dag tidigare eftersom bussen var framme fem minuter senare än final check in-tiden för färjan. Saker går inte alltid som planerat. När vi satte oss för att boka buss på lördagen (framförhållning är överskattat, typ) visade det sig att bussen till Picton var fullbokad. Så vi fick ringa Interislander och fråga om det var okej att komma lite sent till check in, vilket det var. Hon jag pratade med skrev till och med in det i vår bokning. Allt kändes lugnt igen. Söndag morgon satte vi oss för att boka buss till Picton igen, och jag loggade in och bokade min resa - inga problem. Malin loggar in med sitt busspass, och självklart bokade jag den sista platsen på nakedbussen mot Picton. Så vi fick köpa en extra biljett för $25, mindre roligt. Men vi slapp i alla fall lifta hela dagen. Tyvärr tog inte söndagens otur slut där. När jag vaknade första natten i Kaikoura hade jag 4-5 insektsbett på överarmarna, sandflugor tänkte jag och sov med långärmad tröja natten till söndagen. När jag vaknar på söndagen har jag fler bett på benen och ryggen, varar nåra i en rak linje som är karakteristisk för bed bugs. Jag kikade lite i min säng och hittar ett skal från en död insekt, och på madrassen i sängen ovanför min (våningssängar är standard i dorms*) sitter en levande. I två nätter hade jag haft mindre trevligt sängsällskap i form av bed bugs. Bed bugs vill man INTE dela säng med. Har säkert minst 50 bett totalt på kroppen varav typ 30 sitter på mitt högerben. Som tur är har de slutat klia nu, men början av veckan var inte kul.. Men vi fick i alla fall våra kläder tvättade gratis.

På måndag åkte vi till nordön och Wellington. "Windy Welly" gör verkligen skäl för namnet, det blåste otroligt mycket. Egentligen hade vi bara en eftermiddag och en natt där men vi bestämde oss för att stanna en natt extra och upptäcka huvudstaden. Så i tisdags tog vi en tur i den botaniska trädgården och sen åt vi lunch på ett mysigt kreoliskt ställe. När vi gick från ett ställe till ett annat så var vi även med när Wellington (och hela Nya Zeeland) stannade upp i två minuter för att hedra offren i Christchurch. Det var ett märkligt ögonblick, Vi besökte också Te Papa, som är ett gratismuseum. Det var ungefär som Naturhistoriska Riksmuseet men med fokus på Nya Zeeland, väldigt intressant faktiskt. Sen var våra fötter rätt trötta och vi satte oss på Starbucks och pratade bort säkert fyra timmar. Det var välbehövligt. Under kvällen var det faktiskt en liten jordbävning i Wellington, vi satt i loungen på hostelet när soffan plötsligt skakade till, som om en tunnelbana hade gått precis under. Inte så dramatiskt med andra ord. Morgonen efter satte vi oss på bussen till Taupo.

I onsdags (eller igår) gjorde vi inte så himla mycket, handlade lite mat och spelade poker på hostelet typ. Hostelet är för övrigt mycket trevligt. *Inga våningssängar, utan riktiga sängar med resårbotten och natten till idag sov jag i en queensize-säng. (Inatt är det Malins tur). Det var läggdags rätt tidigt eftersom vi skulle upp 04.45 idag för göra Tongariro Alpine Crossing, en av Nya Zeelands bästa dagsturer. Och jag blev inte besviken. (Det är något speciellt med berg, speciellt om man vet att det är aktiva vulkaner). Bussen ner till startpunkten rullade från hostelet 05.40, och vi började den knappt två mil långa vandringen som bland annat skulle ta oss förbi Mt Ngauruhoe, samma konformade vulkan som Peter Jackson valde för att porträttera Mount Doom i Lord of the Rings-filmerna. Man kunde gå upp på toppen, men det var ett side track som var "very challenging" och skulle ta 2-3 extra timmar. Vi valde att ta oss upp en liiiiiten liten bit, bara för att kunna säga att jag har klättrat på Mount Doom. Jag har klättrat på Mount Doom. (Det är nörderi på hög nivå här på andra sidan jorden). Vi gick dock upp på Mount Tongariro, som också är en vulkan. Naturen längs hela sträckan var helt fantastisk, trots att det ibland blåste storm och vi hade motvind; Vi fick förbi otroliga lavalandskap och sjöar och utsikten var bara wow. Och så bergen såklart. Bilderna får tala för sig själva senare. Vi hade dessutom en otrolig tur med vädret för en gångs skull. Det har regnat typ de tre senaste dagarna i Taupo och Tongariro National Park, och det ska regna de tre nästkommande dagarna också. Vi hade strålande sol idag. Idag har varit en riktigt bra dag, imorgon lär jag har träningsvärk men det var det värt. Ikväll ska vi försöka hitta ett trevlig ställe i Taupo för att ta en öl och imorgon förmiddag tar vi bussen till Rotorua.

Det är oroväckande kort tid kvar här, men jag har redan börjat planera min nästa resa hit..