De sista dagarna på andra sidan jorden

Efter en trevlig (trots att vi gick till Element, vilket är party-hostelet Base's egen bar) utekväll med Hanna och Ida, två svenska tjejer vi mötte på Blackcurrant Backpackers (vårt hostel i Taupo), på torsdagen blev det hemgång tidigt eftersom jag och Malin skulle åka till Rotorua morgonen därpå. Vi sa hejdå till mysiga Taupo och hej till Rotorua - staden som luktar ruttet ägg. På riktigt. Så fort vi klev av bussen kände vi lukten, som kommer från all geotermisk aktivitet och svavelkällor. Vi möttes även av ett ihållande regn som verkade ha förföljt oss mer eller mindre sen vi reste från Fox Glacier. Vi bodde i alla fall på ett mysigt hostel och dagen spenderades till stor del med att planera hur vi skulle spendera de sista dagarna i Nya Zeeland. Vi hade fortfarande inte hunnit göra vårt skydive eftersom vi bara haft en fin dag i Taupo, pengarna började ta slut och hemresedatumet närmade sig. Så vi googlade väderleksrapporter, busstidtabeller till surfstaden Raglan och andra ställen att skydivea på än Taupo. Vår plan var att åka från Rotorua till Raglan och surfa i en dag innan jag åkte hem från Auckland, men bussarna ville inte samarbeta och den enda fina dagen av de som var kvar verkade bli måndagen - dagen innan hemresan. Efter en översikt av ekonomin, antalet bussresor kvar på passet, kontakt med skydive-företag och lite funderande bestämde vi oss för en alternativ resplan. Vi bokade en buss tillbaka till Taupo dagen därpå, bokade skydive på måndagen och buss från Taupo - Auckland på måndag eftermiddag. Det återstod bara att fundera ut vad vi skulle göra i regniga, illaluktande Rotorua.

Eftersom Malin hört bra saker om Matai village's maori-konsert och hangi (en speciell måltid) bestämde vi oss för att vara lite turistiga och bokade det för fredag kväll. Medan vi väntade på att kvällen skulle komma satt vi på hostelet och spelade Monopol med Niv, en kille från Israel. Det var riktigt skoj, även fast jag gick från en stark ledning till nästan bankrutt innan vi skulle iväg. Niv däremot hade massa gator med hotell och även massa pengar. Kvällen bestod av maori-kultur (bland annat haka, krigsdansen) och inte minst mat. Massa mat. Massa god mat tillagad i en grop i marken. Jag och Malin rullade nästan hem (när man vanligtvis lever mest på pasta och nudlar så passar man på att äta riktig mat när man kan). Trots att hela upplevelsen kändes väldigt kommersiell och turistig var det väldigt roligt och intressant. Och gott. Vi hade pratat lite med Niv om att gå ut på kvällen, men på grund av en massiv matkoma stannade vi inne på hostelet och pratade istället. Niv och hans reskamrater skulle också vidare till Taupo så vi kom fram till att vi troligtvis kommer stöta på varandra där.

Lördagen innebar mer regn, och vi hade två val - antingen åka till Taupo vid 13.30 eller 16.35. Efter mycket om och men bestlutade vi oss för att trots regnet och besöka Wai-O-Tapu "thermal wonderland" och ta den sena bussen till Taupo. Det var ett bra beslut, området var otroligt häftigt med bubblande lera, svavelångor, slimegröna mineralsjöar och mark som kokade lite här och var. Vi var tillbaka strax innan ett och segade bara på hostelet tills vår buss gick. När vi kom tillbaka till Taupo och Blackcurrant (som kan vara det bästa hostelet vi bodde på, en kombination av sköna sängar och härliga människor) blev vi hälsade med ett "welcome home!" av Henry, killen som jobbade i receptionen de sista dagarna vi var där. Han var glad HELA tiden, så himla härligt. Vi hade även blivit flyttade till ett fyrabädds-rum, till priset av det vi egentligen skulle bo i (7 bäddar), vilket var väldigt trevligt. På kvällen vinade vi lite med Moa och Lina, de två svenska tjejerna vi mötte i Kaikoura som Malin även kände sedan lite tidigare. Det var väldigt trevligt, vi spelade shithead som är en variant på vändtia och fick sen sällskap av tre israeler (efter tyskar så är typ israeler den nationalitet man möter mest). Shithead övergick till olika dryckesspel, bland annat 'Hello queen' som är en variant på Hej knekt. Sen fick vi lära oss ett nytt dryckesspel som jag inte har någon aning om vad det heter så jag tänker kalla det "shiiiip-boing!" för det var ungefär så det lät. Det går tyvärr inte att beskriva i text eftersom det bara bestod av ljud, men det var väldigt roligt och innan vi ens hade börjat så skrattade både jag, Malin, Lina och Moa så mycket att vi inte ens kunde prata och israelerna bara kollade snett på oss. Sen gick vi ut till Base, igen, och kvällen avslutades vid tretiden.

Söndagen blev en segdag. Vaknade upp i ett extremt kallt rum och det regnade ute. Malin, Moa och Lina gick iväg till ett par varma källor men jag stannade på hostelet och spelade kort med ett par scweizare och en britt istället. På kvällen lagade vi lyxmiddag, eller 'seriös matlagning'. Tidigare under dagen hade vi gjort en egen marinad till kyckling (soja, sweet chili-sås, honung, ostronsås och kryddor) som vi grillade och till det hade vi stekt zucchini, grillad majs och gudomlig klyftpotatis. Och chokladkaka till efterätt. Det var min och Malins lilla avskedsmiddag. Vi gick och la oss rätt tidigt, Moa och Lina skulle göra The alpine crossing och jag och Malin skulle packa allt innan vårt skydive.

Måndagen blev precis som utlovat fantastisk. Det var inte ett enda moln på himlen när vi blev hämtade på hostelet för att åka ut till flygplatsen. Konstigt nog så var varken jag eller Malin särskilt nervösa (till skillnad mot innan bungyn), det kändes fullt normalt att vi skulle hoppa ut ur ett plan från 15000ft (eller 4500 meter). Mycket av lugnet kom nog dels ifrån att vi hade hoppat bungy innan, och även vetskapen om att ens tandem master gör allting. Man behöver inte hoppa själv eller nåt sånt. Under den 20 minuter långa flygresan började dock en viss nervositet krypa fram när man såg hur marken försvann under en och man inte ens hade kommit en tredjedel av hur högt man skulle. När vi passerade 10000ft typ åkte syrgasmasken fram och man blev fastspänd till sin tandem master. Sen öppnades dörren och jag (som satt längst in och därför blev sist ut) började se de andra som hoppade försvinna ut ur planet. Sen försvann Malin och sen var det min tur. Det var en speciell känsla att sätta sig på kanten av planet och se sin fot, i normal storlek, och sedan lååååångt där nere marken. Men inte ens då var jag nervös utan det kändes fortfarande som en fullt normal grej att göra. Sen föll vi. Jag har typ ingen minnesbild av de första sekunderna, trots att jag vet att jag hoppade med öppna ögon. Det är som Kevin (en av våra rumskamrater i Taupo, som tränade för att ta sin skydiving license) sa (fritt citat) "It's like your brain kind of 'yeah, I don't really know what's happening so I'm not going to pay any attention'". Men sen så uppfattade min hjärna vad det var som hände och alla sinnesintryck kom på en gång. Kylan, vinden, tryckförändringen, marken där nere. Cirka en minuts fritt fall i 200km/h går snabbt. Väldigt snabbt. Sen öppnades fallskärmen och det kändes som om man hängde fritt i luften. Det var fantastiskt och kändes nästan overkligt. Utsikten var helt otrolig och trots massivt lock i öronen som gjorde lite ont så var det en underbar känsla. Skydive var helt klart ett värdigt sätt att avsluta resan på.

Sen spenderades kvällen på en buss till Auckland, som vi egentligen inte såg nånting av. Men det kanske var lika bra för de flesta vi mötte sa att det är en rätt ful och tråkig stad. Sen åkte jag hem och det tänker jag inte skriva så mycket om för det var tårfyllt och inte alls kul. Flög hem via Sydney, Singapore och Heatrow(jag har sett väldigt många flygplatser under resan - Heatrow, Hongkong, Melbourne, Auckland (både inrikes- och utrikesterminalen), Queenstown, Sydney och Singapore) och flygresan spenderades med rätt mycket film. Fair Game, The town, True grit, The king's speech och nästna hela The big Lebowski. När jag kom till Arlande visade sig att min väska inte kommit med samma flight som mig från Heathrow, så jag åkte hem utan bagage (men väskan blir hemkörd till mig idag så det är inga större problem).

Har även börjat ladda upp lite bilder, länkar till albumen kommer senare.

Auckland Internatonal Airport, pt. 2

En halvtimma kvar tills gaten oppnar och de borjar boarda planet. Det ar nog forsta gangen jag avslutar en resa och kanner mig genuint ledsen over att aka hem. I vanliga fall brukar det kannas ratt skont att komma hem, oavsett hur fantastisk resan har varit. Inte nu. Tre veckor har gatt alldeles for fort och det finns sa mycket mer jag vill se och uppleva har. Det som hindrar mig fran att deppa ihop totalt ar att jag VET att jag ska komma tillbaka, det ar inte "om jag kommer hit igen", utan "nar jag kommer hit igen". Och sa var det ett valdigt tarfyllt farval till Malin utanfor hostelet i Auckland. Nu ar det ett halvar ungefar tills vi ses igen och den langsta perioden jag haft utan att traffa Malin under hela mitt liv borjar nu. Nar jag kommer tillbaka till Sverige kommer ett lite langre inlagg om vad vi gjort de senaste dagarna (numpad fungerar inte pa denna datorn = inga bokstaver med prickar)/. Och sa kommer bilder saklart.

Nu ska jag se om gaten for min flight har kommit upp, och spendera mina sista NZD pa att kopa en glass och saga "see ya mate, cheers!" till varldens basta land pa andra sidan jordklotet.

Kryp, 'storstad' och Mount Doom.

Min kalender är helt nedklottrad med diverse saker - bokningsnummer, olika hostelnamn, resedestinationer och inte minst dagboksanteckningar. Annars är det ganska så omöjligt att komma ihåg vad man gör alla dagar. Fina minnen blir det i alla fall.

I söndags hade vi planerat att åka från Kaikoura till Picton, ta en natt där och sedan åka Interislander (aka färja) till Wellington. Vi ville åka en dag tidigare eftersom bussen var framme fem minuter senare än final check in-tiden för färjan. Saker går inte alltid som planerat. När vi satte oss för att boka buss på lördagen (framförhållning är överskattat, typ) visade det sig att bussen till Picton var fullbokad. Så vi fick ringa Interislander och fråga om det var okej att komma lite sent till check in, vilket det var. Hon jag pratade med skrev till och med in det i vår bokning. Allt kändes lugnt igen. Söndag morgon satte vi oss för att boka buss till Picton igen, och jag loggade in och bokade min resa - inga problem. Malin loggar in med sitt busspass, och självklart bokade jag den sista platsen på nakedbussen mot Picton. Så vi fick köpa en extra biljett för $25, mindre roligt. Men vi slapp i alla fall lifta hela dagen. Tyvärr tog inte söndagens otur slut där. När jag vaknade första natten i Kaikoura hade jag 4-5 insektsbett på överarmarna, sandflugor tänkte jag och sov med långärmad tröja natten till söndagen. När jag vaknar på söndagen har jag fler bett på benen och ryggen, varar nåra i en rak linje som är karakteristisk för bed bugs. Jag kikade lite i min säng och hittar ett skal från en död insekt, och på madrassen i sängen ovanför min (våningssängar är standard i dorms*) sitter en levande. I två nätter hade jag haft mindre trevligt sängsällskap i form av bed bugs. Bed bugs vill man INTE dela säng med. Har säkert minst 50 bett totalt på kroppen varav typ 30 sitter på mitt högerben. Som tur är har de slutat klia nu, men början av veckan var inte kul.. Men vi fick i alla fall våra kläder tvättade gratis.

På måndag åkte vi till nordön och Wellington. "Windy Welly" gör verkligen skäl för namnet, det blåste otroligt mycket. Egentligen hade vi bara en eftermiddag och en natt där men vi bestämde oss för att stanna en natt extra och upptäcka huvudstaden. Så i tisdags tog vi en tur i den botaniska trädgården och sen åt vi lunch på ett mysigt kreoliskt ställe. När vi gick från ett ställe till ett annat så var vi även med när Wellington (och hela Nya Zeeland) stannade upp i två minuter för att hedra offren i Christchurch. Det var ett märkligt ögonblick, Vi besökte också Te Papa, som är ett gratismuseum. Det var ungefär som Naturhistoriska Riksmuseet men med fokus på Nya Zeeland, väldigt intressant faktiskt. Sen var våra fötter rätt trötta och vi satte oss på Starbucks och pratade bort säkert fyra timmar. Det var välbehövligt. Under kvällen var det faktiskt en liten jordbävning i Wellington, vi satt i loungen på hostelet när soffan plötsligt skakade till, som om en tunnelbana hade gått precis under. Inte så dramatiskt med andra ord. Morgonen efter satte vi oss på bussen till Taupo.

I onsdags (eller igår) gjorde vi inte så himla mycket, handlade lite mat och spelade poker på hostelet typ. Hostelet är för övrigt mycket trevligt. *Inga våningssängar, utan riktiga sängar med resårbotten och natten till idag sov jag i en queensize-säng. (Inatt är det Malins tur). Det var läggdags rätt tidigt eftersom vi skulle upp 04.45 idag för göra Tongariro Alpine Crossing, en av Nya Zeelands bästa dagsturer. Och jag blev inte besviken. (Det är något speciellt med berg, speciellt om man vet att det är aktiva vulkaner). Bussen ner till startpunkten rullade från hostelet 05.40, och vi började den knappt två mil långa vandringen som bland annat skulle ta oss förbi Mt Ngauruhoe, samma konformade vulkan som Peter Jackson valde för att porträttera Mount Doom i Lord of the Rings-filmerna. Man kunde gå upp på toppen, men det var ett side track som var "very challenging" och skulle ta 2-3 extra timmar. Vi valde att ta oss upp en liiiiiten liten bit, bara för att kunna säga att jag har klättrat på Mount Doom. Jag har klättrat på Mount Doom. (Det är nörderi på hög nivå här på andra sidan jorden). Vi gick dock upp på Mount Tongariro, som också är en vulkan. Naturen längs hela sträckan var helt fantastisk, trots att det ibland blåste storm och vi hade motvind; Vi fick förbi otroliga lavalandskap och sjöar och utsikten var bara wow. Och så bergen såklart. Bilderna får tala för sig själva senare. Vi hade dessutom en otrolig tur med vädret för en gångs skull. Det har regnat typ de tre senaste dagarna i Taupo och Tongariro National Park, och det ska regna de tre nästkommande dagarna också. Vi hade strålande sol idag. Idag har varit en riktigt bra dag, imorgon lär jag har träningsvärk men det var det värt. Ikväll ska vi försöka hitta ett trevlig ställe i Taupo för att ta en öl och imorgon förmiddag tar vi bussen till Rotorua.

Det är oroväckande kort tid kvar här, men jag har redan börjat planera min nästa resa hit..

Hemlängtan, vad är det?

Tiden går verkligen snabbt här, och jag blir lite ledsen av att tänka på att det snart bara är en vecka kvar tills jag sätter mig på planet hem till kalla, snöiga Sverige. Jag har verkligen ingen hemlängtan alls, hade jag haft pengarna hade jag helt klart stannat kvar ett bra tag till. Men nu har jag åtminstone mål för framtiden - att resa tillbaka hit inom två år typ, och stanna två-tre månader. Men jag ska inte hem än, och det är mycket planerat som ska upplevas (även fast det känns som om jag missar mycket mer än det jag gör..). Tisdagen till torsdagen spenderades som sagt i Nelson som är en jättemysig stad. Vi bodde på ett litet hoster (två dorms och två dubbelrum) där de serverade gratis kaka varje kväll, helt klart värt typ $2 extra per natt. På onsdagen tog vi en promenad i Nelson och fikade på The Swedish Bakery, Malin fick en efterlängtat pepparkaka och så delade vi på en väldigt god kanelbulle. Vi besökte även The center of NZ, vilket är precis vad det låter som - Nya Zeelands geografiska mittpunkt. Vi utnyttjade även bibliotekets gratis internet för att researcha lite inför våra kommande dagar. Vi hade tänkt åka Nelson - Golden Bay - Mount Sunday (aka Edoras)- Kaikoura - Picton - Nordön, så vi satte oss och läste på om hur man tar sig till Mount Sunday. DOC (Department of conservation) tyckte dock annorlunda än när vi konsulterade Google maps tidigare innan Malin åkte. Google maps visade att Mt Sunday ligger rätt långt norrut på sydön, men enligt DOC ligger det sydväst om Christchurc. Och DOC har ju rätt, och det gick långsamt upp för oss att det inte skulle bli ett besök i Edoras. Sen kom jag på någonting annat. Om vi hade vetat var Edoras låg innan, så hade vi skippat Fox Glacier och istället åkt Wanaka - Methven - Edoras och sedan vidare till Christchurch. Då hade vi med allra största sannolikhet befunnit oss i Christchurch under jordbävningen, så det var med andra ord rätt bra att vi inte kollat noggrannare innan..

På torsdag morgon gick vi upp vid 05.00 för att hinna med bussen upp till Golden Bay som gick vid 06.30. Golden Bay ligger norr om Abel Tasman National Park, vid Kahurangi National park och vi åkte till den sista stora 'staden' innan skogen tar vid, Takaka. Eftersom vi bara hade en natt i Golden Bay och bussen tillbaka till Nelson gick vid 06.45 dagen därpå fanns ingen tid att förlora. Vi checkade in på hostelet, tog en macka och packade en liten ryggsäck med lunch innan vi promenerade iväg till Labyrinth rocks som är en typ park med karst-formationer. (Google is your friend). Det var verkligen en labyrint och vi både kröp igenom hålrum och trasslade oss igenom lianer. Helt gratis var det dessutom. Resten av dagen skulle vi spendera med att paddla kajak vid stränderna som vi sett på alla vykort och turistbroschyrer, det var bara ett problem. Kajakuthyrningen låg på ett litet ställe som hette Tata Beach, ca 15 km utanför Takaka. Vi hade ingen vidare lust att promenera den sträckan i gassande sol längs en tråkig väg, och vad gör man då om man är på Nya Zeeland (aka världens bästa land)? Jo, man ställer sig vid vägkanten, ser söt ut, sträcker ut tummen och liftar.

(Hemma i Sverige skulle det vara mer eller mindre otänkbart, eftersom man i princip lär sig att man hamnar i svarta sopsäckar i skogen om man hoppar in i en främmande bil, men här nere är det helt normalt. Vi har liftat en hel del, mest kortare sträckor (som hem från Fox Glacier när det ösregnade, ut till Tata Beach och hem från Tata Beach). Liften hem var förresten en upplevelse i sig. Men mer om den senare.)

Slut på den parentesen om att hitcha. När vi kom till Tata Beach möttes vi av strand. Och mer strand. Och turkost vatten. Och strålande sol. Namnet Golden Bay är verkligen inte missvisande, det kändes som om man hamnat på en tropisk ö ungefär. Av med vandringsskorna och känna sanden mellan tårna och så promenerade vi till kajakuthyrningen. Eftersom det var första gången jag paddlade någonsin så hyrde vi en dubbelkajak. Efter en kort säkerhetsbriefing gled vi ut i vattnet och paddlade ut mot Tata Islands. Klipporna var fulla med sjöfågel, och vi gled förbi flera små mysiga stränder. I en vik tyckte jag att jag såg en nos sticka upp ur vattnet, och när vi paddlade närmare såg vi att det mycket riktigt var en Nya Zeeländsk pälssäl som rullade runt i vattnet och såg ut att bara njuta av livet. Vi kom 1-2 meter ifrån den med kajaken, och det var riktigt kul att se. Jag blir glad av att se vilda djur i sitt naturliga habitat. Sen paddlade vi in till en strand för lunchbreak och lite vila (det är rätt jobbigt att paddla faktiskt). Tyvärr fick jag en rejäl huvudvärk, på gränsen till migrän, så sen paddlade vi tillbaka till Tata Beach. Det var allt som allt en väldigt trevlig eftermiddag. Sen skulle vi ta oss hem till Takaka, och eftersom vi inte kände för att promenera 15 km så satte vi oss på den speciella bänken som fanns för liftare. (Ja, det finns på riktigt). Trafiken var inte sådär jättetät och vi började bli lite smått oroliga för att vi skulle bli tvungna att gå till hostelet. Då såg vi en liten minilastbil med flak och sa skämtsamt att vi alltid kan åka på flaket hem. Efter ett tag körde bilen ut mot vägen, saktade ner, vevade ner rutan och frågade var vi skulle. Det visade sig att han också skulle till Takaka, och frågade om vi ville hoppa på flaket. Och det ville vi. Så vi slängde upp ryggsäckarna och hoppade upp på det lilla flaket (kanterna var 2-3 dm höga ungefär), och rullade tillbaka mot Takaka i ca 100km/h. Som tur var hade vägen varken några stora gupp eller skarpa kurvor. (Och mamma, vanligtvis är jag väldigt noga med trafiksäkerheten och har alltid bälte på mig när jag åker buss).

När vi kom tillbaka till hostelet tog vi som vanligt en titt på free food-hyllan i kylen, och fick jackpot. Någon hade lämnat en förpackning med schnitzel med texten "For free!" och vi var inte sena att stoppa ner den i vår påse. Det här med att bo på hostel förtjänar nästan också en egen parentes. Dela rum med 4-6 främlingar, laga mat med andra människor och samtala med vem som helst som råkar vara i samma rum. Det är väldigt trevligt. Och så finns ju free food-hyllan/lådan där all mat som inte är märkt med namn hamnar. Förutom kött har vi hittat Tim-Tam (supergoda chokladkakor), pasta och flingor. Backpackerlivet är fint. En baksida är dock att man aldrig känner sig riktigt ren. Kläderna blir unkna i ryggsäcken och de dagar som de regnat har man gått runt och känt sig konstant fuktig. Men det är petitesser i sammanhanget.

Från Golden Bay tog vi ytterligare en tidig buss på fredagen (aka igår) ner till Kaikoura, där jag befinner mig i skrivande stund. Det kan vara den mysigaste staden hittills, eller stad och stad. Ett samhälle ute på östkusten norr om Christchurch. På vägen köpte vi vykort, och fredagskvällen spenderades i myskläder på hostelet där vi skrev vykort, spelade kort och åt typ mariekex med nutella. Idag har vi varit på valsafari och sett kaskelotter. Det var dock inte helt problemfritt. Vi hade bokat turen som gick 12.15, och innan dess liftade vi ut till en liten BBQ-vagn för att äta en liten seafood-lunch. Vi upptäckte plötsligt att klockan var 11.45, så vi ställde oss för att lifta tillbaka (att gå skulle ta kanske 45 minuter, och vi skulle bli sena). Det var bara ett problem, inga bilar stannade. Paniken smög sig på och vi började småjogga in mot stan för att inte missa vår safari. Genomsvettiga kom vi fram, 10 minuter sena bara för att upptäcka att det var check in-tiden som var 12.15, turen avgick först 12.45. Sen blev det dock bara bättre och bättre. Först visade det sig att det var specialerbjudande, så istället för $145 kostade det bara $108. Och turen var helt fantastiskt. Vi såg fem-sex valar (snittet var 2-3 per tur), och vi såg även en rätt ovanlig dominansfight mellan två valar. Man såg även otroligt många fåglar, bland annat världens största levande fågel - vandringsalbatrossen. Det var en väldigt trevlig dag. Imorgon eller på måndag, det är inte helt säkert, ska vi upp till Picton och sen över till Wellington.

Cheers.
(Jag vill inte åka hem).

Bungy, Big night out och bussresor.

Nu kommer ett rätt lång inlägg jag började skriva för tre dagar sen typ.

Vi börjar med vad vi gjorde i Queenstown - The Nevis Highwire, 134 meter högt och värt varenda dollar. Men innan dess spelade vi frisbeegolf i Queenstown Gardens och tog en fin promenad upp på Queenstown Hill. I stort präglades torsdagen av uppladdning inför Det Stora Hoppet nästa dag. På kvällen gick vi ut för att varva ner med en öl och livemusik. Efter frukost på fredagen gick vi ner AJ Hackett Bungy nere i Queenstown där vi blev invägda (som tur var upptäckte vi missen att jag fått Malins vikt och vice versa..) och utnyttjade gratis internet samtidigt som jag pendlade mellan att ha ett nervöst sug i magen och försöka inse att det faktiskt var dags. Vid 13.20 rullade minibussen iväg mot Nevis, och under den 40 minuter långa resan började adrenalinet sippra ut i kroppen till tonerna av bland annat 'I believe I can fly', 'Jump' och 'Highway to hell'. På vägen passerade vi Kawaru Bridge Bungy, 43m, och det kändes sinnesjukt att vi skulle hoppa det tredubbla. (43m såg nämligen ganska högt ut). Sen kom vi fram till Nevis Highwire och Nevis Arc (som är en gigantisk gunga). På med ett harness, invägning på nytt och sedan väntan på den lilla kabinen som skulle ta oss ut till the jumping pod. Genomgång av hur man ska hoppa och sen klev vi in i kabinen (och självklart kollade jag ner genom golvet - hur kan man inte göra det?). Det såg dock inte lika högt ut som på bilder. Jag hoppade nästan sist av de i vår grupp, eftersom de går på vikten, men väntan var faktiskt inte så jobbig. Jag tänker inte ens försöka beskriva känslan av att falla fritt, eller när man når botten och känner linan sträckas ut, eller den korta stunden av tyngdlöshet när man når toppen av första bouncen. Det var underbart och jag ska göra det igen. På kvällen firade vi med Big Night Out och Pub Crawl, vilket var ganska så tacky men roligt. Vi kom tillbaka till hostelet vid 04.30-05.00. Nästa dag (eller senare samma dag..) var det uppstigning vid 07.30 för att hinna med bussen till Wanaka.

Wanaka var en mysig ligen stad, där vi stannade två nätter. Första dagen segade vi mest på hostelet och tog igen missad sömn, men andra dagen bjöd på bättre väder så vi tog en lång promenad (säkert 12-13km) längs Lake Wanaka och upp på Mt Iron. På eftermiddagen gick vi på Cinema Paradiso, som kan vara en av världens mysigaste biografer. Ta en gammal lada, släng in lite soffor och en bil och så lägger man in en paus i filmen där man kan köpa nybakta, varma kakor och du har ett vinnande koncept. Vi såg 127 Hours som var väldigt bra. Senare på kvällen spelade vi kort med Raviv från Israel (det är väldigt många israeler här faktiskt). Dagen därpå satte vi oss på bussen upp till Fox Glacier.

Där möttes vi av ösregn, men bestämnde oss för att ta en liten tur till glaciären, så nära man kan komma utan guide. Sen tittade vi på Sagan om Ringen. Trots att vi var genomblöta var det kul att se glaciären, nästa gång blir det en heldagstur upp på isen. Vi stannade bara i Fox natt, dagen därpå (det vill säga idag) åkte vi från Fox Glacier till Nelson, en bussresa på 10 timmar. Vi hade dock många stopp på vägen, bland annat Punakaiki som var jättehäftiga klippformationer. Här i Nelson regnar det också, hoppas att det lättar under natten. Senare ska vi upp mot Abel Tasman National Park och Golden Bay innan vi rör oss ner mot Kaikoura för att sedan åka över till Wellington på måndag.

Något som dock drar ner stämningen är att det idag (22/2) var en väldigt stor jordbävning i Christchurch, med dödsoffer även i Queenstown. Som tur var så var jag och Malin ända uppe i Greymouth när det hände.

Cheers.

Queenstown, NZ

Nu har jag äntligen landat och börjat acklimatisera mig lite. Frågan är var man ska börja, men jag kan åtminstone säga att det är underbart att vara här. Resan hit gick väldigt smidigt. ARN-LHR (Heathrow) var inga problem alls, var till och med 20 minuter tidig till Heathrow och hade gott om tid att ta mig från terminal 5 till terminal 2. Väl där blev jag önskad en 'fabulous journey' av en trevlig kassör och det kändes riktigt bra att vara på väg. Sen var det dags för den längsta etappen av resan, LHR-HKG (Hong Kong), lite drygt 12 timmar. Den tiden fördrevs med lites sömn, film, TV-serier och mat. Det är förövrigt mysigt att flyga long haul flights. Man får sin lilla kudde, sin lilla filt, headset, liten necessär med sovmask, tandborste och tandkräm, tv and movies on demand och mat etc. Landade i Hong Kong ca 0900 lokal tid (aka 0200 svensk tid). Då hade jag varit på resande fot i typ 20 timmar. (Om man räknar från när jag lämnade huset. HKG-MEL (Melbourne) var en resa på ca 10h, bestående av ungefär samma tidsfördriv som mellan LHR-HKG. Dock var jag lite nervös över att jag kanske skulle vara tvungen att checka om mitt bagage, vilket skulle vara ett problem eftersom jag inte hade visum (en annan tjej på planet hade det problemet - hon skulle också vidare till Auckland men hennes väska var bara incheckad till Melbourne. Som tur var slapp jag det. Sen var det dags för sista etappen till Nya Zeeland, MEL-AKL. En kort resa på 3-4h, försökte sova så mycket som möjligt för att minimera jetlagen, och det gick rätt bra. Landade strax efter 0500 lokal tid och begav mig till customs/immigration control för att få mitt visum. Sen skulle mina vandringsskor kontrolleras så jag inte skulle föra med mig diverse mikroorganismer till landet och sen fick jag äntligen bege mig ut i ankomsthallen och andas Nya Zeeländsk luft.

Hade ca 6-7 timmar på flygplatsen innan min flight ner till Queenstown skulle avgå, så jag promenerade ca 1 km till intrikesterminalen i gryningen och det kändes underbart att vara framme. Resan till Queenstown gick över Fox Glacier och Franz Josef Glacier och det var fantastiskt att se bergen från luften, så underbart att jag satt och fånlog för mig själv med glädjetårar i ögonen. Och sen landade jag. Och känslan av att se Malin stå där och vänta med världens finaste skylt var helt obeskrivbar. Skratt och massa glädjetårar. Vi åkte bussen in till Queenstown, checkade in på hostelet sen blev det en tur på stan och Fergburger till lunch/middag (alla andra hamburgare - släng er i väggen.) Sen somnade jag en stund på gräset (hade trots allt bara sovit ca 8h av de senaste 48 ungefär). Så vid 1730 gick vi tillbaka till hostelet och jag sov till 2100 ungefär, väldigt skönt. Efter det gick vi ut och satte oss på en pub med livemusik och drack cider innan vi strax efter midnatt gick tillbaka till hostelet för en, för mig, välbehövlig natts sömn i en säng.

Jag är fortfarande rätt trött, men inte alls så jetlaggad som jag trodde jag skulle vara. Idag har vi dessutom bokat The Nevis Bungy, på fredag smäller det. Så om det inte kommer fler uppdateringar efter det så vet ni. Skämt åsido, det kommer bli sinnessjukt. Helt jäkla sinnessjukt, möjligtvis den största utmaningen jag ställts inför hittills.

Idag ska vi ta en lugn dag, är inte helt 100% än. Vi ska mest äta glass och göra upp en resplan för de närmsta tre veckorna. Uppdateringar kommer! Cheers.

Auckland International Airport

Framme! De har datorer med gratis internet, men langre inlagg kommer senare da jag landat i Queenstown och checkat in pa hostelet. Har varit pa resande fot i over ett dygn och mar darefter. Svettig och trott. Har ar klockan sex pa morgonen, pa tisdagen. Men det gick bra att ta sig igenom tullen och allt sant. Nu ska jag hitta lite frukost och sen ta mig vidare mot inrikesterminalen. Puss.

Packat och klart.

Att packa en ryggsäck är lite som att spela tetris - inga luckor. Nu är det i alla fall klart och jag hoppas att jag fått med mig allt som behövs. Å andra sidan så klarar jag mig så länge pass, pengar och biljett kommer med, och det är nedpackat. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade resfeber. Jag har kollat femtioelva gånger att man inte behöver visum för att åka till Nya Zeeland om man är svensk medborgare, samma sak gäller vad man får ta med sig genom tullen, och huruvida jag behöver visum till Australien eller inte (vilket jag inte behöver eftersom jag stannar kortare än 8 timmar och inte lämnar ankomsthallen). Men jag är ändå nervös över att fastna i incheckningen på Arlanda, på Heathrow, att jag inte får vara i Australien i två timmar utan visum, att jag ska fastna i tullen i Auckland. (Nu tycker jag att jag egentligen får skärpa mig lite, men det är första gången jag reser så långt. Och helt själv dessutom Så lite resfeber får jag ha utan att bli fånig).

Om tolv timmar kommer jag sitta på planet mot Heathrow, London. Då är jag på väg på riktigt. Sinnesjukt. Hejdå Sverige, ses den nionde mars.

Hon ska resa nånstans via Heathrow, London

13 februari 2011
Depart: 9.00 Stockholm, Arlanda
Arrive: 11.00 London, Heathrow

Depart: 12.30 London, Heathrow
14 februari 2011
Arrive: 21.45 Melbourne, Tullamarine airport

Depart: 23.10 Melbourne, Tullamarine airport
15 februari 2011
Arrive: 5.00 Auckland, International airport

Depart: 11.00 Auckland, International airport
Arrive: 13.40 Queenstown airport.

Det är mindre än en månad kvar nu. Jag som inte har haft resfeber på väldigt många år börjar redan känna av det litegrann. Visst är det skönt med korta mellanlandningar men 1,5h är kanske i kortaste laget, speciellt på Heathrow. Men det är inte svårt att resa, egentligen. Bara att ha koll på pass, biljetter, lyssna på utrop och kolla på skyltarna. Lätt som en plätt. Jag har redan börjat skriva packningslista. (Och insett att jag har massa saker jag måste fixa, men var fasen hittar man sommarkläder på vintern?). Dessutom måste jag fundera ut om jag ska ta med mig 2kg laptop eller köpa på mig sisådär 30gb minne, minst. En laptop kan vara skönt att ha på en 22-timmarsflight, men jobbig att backpacka med. Kommer vara tillräckligt orolig för att bli av med kameran. Jag tittade på sätt att ta sig runt också, troligtvis ska vi använda oss av nakedbus. Kan det bli annat än bra liksom? Dessutom kommer de spela in Bilbo samtidigt som vi är där och reser runt. Så länge det inte betyder begränsad tillgänglighet till vissa ställen så är det mest awesome. Jag ska resa i princip så långt bort man kan komma utan att vara på väg tillbaka. Det börjar sjunka in nu.

Det är eskapism på rätt hög nivå men fuck it. Livet efter Nya Zeeland finns inte just nu. Det med arbetslöshet och nödvändiga beslut att ta över studier och liknande. Min framtid sträcker sig till 8 mars då jag kommer sätta mig på flyget hem. Fram tills dess finns bara detta.

There ain't no reviving what's gone

Eller? Idag är det 43 dagar tills jag åker till Nya Zeeland och möter upp Malin för tre veckors backpacking och coachsurfing från Queenstown till Auckland. Jag sparar pengar för fullt även om jag känner mig rätt trygg i att jag kommer ha tillräckligt med pengar på kontot när jag åker dit. Annars får jag låna av föräldrarna eller tulla på riktiga sparkontot. Det spelar ingen roll, resan kommer bli så värd ändå. Fallskärm, bungyjump och inte minst uppleva all vacker natur. Till och med min pappa är lite avundsjuk och han har rest mycket i sina dagar. Dessutom kommer jag kunna bocka för ett av mina mål på min lista med mål som än så länge bara existerar i tanken men som jag kanske borde sätta på pränt.

Nytt år är det också, men I don't feel any different. Åtminstone inte på grund av att det numera är 2011 istället för 2010. Däremot är det massa andra saker som förändrats som definierat mig desto mer.

Stora eller små definierande händelser anno 2010, i mer eller mindre kronologisk ordning:
jag fick hem sötgrisarna Alfons och Cesar
mådde dåligt över det mesta ett tag
tog studenten
åkte till berlin med Malin i 23 timmar
avslutade mitt längsta förhållande up to date
förlorade Cesar
tog beslutet att åka till Nya Zeeland

och så har jag gjort flera nya trevliga bekantskaper då och då under året. På det hela taget har det varit ett fint år.

(Kommer nog förresten använda den här bloggen som en reseblogg i NZ, kanske. Om jag inte kör oldschool med papper och penna)