Hemlängtan, vad är det?

Tiden går verkligen snabbt här, och jag blir lite ledsen av att tänka på att det snart bara är en vecka kvar tills jag sätter mig på planet hem till kalla, snöiga Sverige. Jag har verkligen ingen hemlängtan alls, hade jag haft pengarna hade jag helt klart stannat kvar ett bra tag till. Men nu har jag åtminstone mål för framtiden - att resa tillbaka hit inom två år typ, och stanna två-tre månader. Men jag ska inte hem än, och det är mycket planerat som ska upplevas (även fast det känns som om jag missar mycket mer än det jag gör..). Tisdagen till torsdagen spenderades som sagt i Nelson som är en jättemysig stad. Vi bodde på ett litet hoster (två dorms och två dubbelrum) där de serverade gratis kaka varje kväll, helt klart värt typ $2 extra per natt. På onsdagen tog vi en promenad i Nelson och fikade på The Swedish Bakery, Malin fick en efterlängtat pepparkaka och så delade vi på en väldigt god kanelbulle. Vi besökte även The center of NZ, vilket är precis vad det låter som - Nya Zeelands geografiska mittpunkt. Vi utnyttjade även bibliotekets gratis internet för att researcha lite inför våra kommande dagar. Vi hade tänkt åka Nelson - Golden Bay - Mount Sunday (aka Edoras)- Kaikoura - Picton - Nordön, så vi satte oss och läste på om hur man tar sig till Mount Sunday. DOC (Department of conservation) tyckte dock annorlunda än när vi konsulterade Google maps tidigare innan Malin åkte. Google maps visade att Mt Sunday ligger rätt långt norrut på sydön, men enligt DOC ligger det sydväst om Christchurc. Och DOC har ju rätt, och det gick långsamt upp för oss att det inte skulle bli ett besök i Edoras. Sen kom jag på någonting annat. Om vi hade vetat var Edoras låg innan, så hade vi skippat Fox Glacier och istället åkt Wanaka - Methven - Edoras och sedan vidare till Christchurch. Då hade vi med allra största sannolikhet befunnit oss i Christchurch under jordbävningen, så det var med andra ord rätt bra att vi inte kollat noggrannare innan..

På torsdag morgon gick vi upp vid 05.00 för att hinna med bussen upp till Golden Bay som gick vid 06.30. Golden Bay ligger norr om Abel Tasman National Park, vid Kahurangi National park och vi åkte till den sista stora 'staden' innan skogen tar vid, Takaka. Eftersom vi bara hade en natt i Golden Bay och bussen tillbaka till Nelson gick vid 06.45 dagen därpå fanns ingen tid att förlora. Vi checkade in på hostelet, tog en macka och packade en liten ryggsäck med lunch innan vi promenerade iväg till Labyrinth rocks som är en typ park med karst-formationer. (Google is your friend). Det var verkligen en labyrint och vi både kröp igenom hålrum och trasslade oss igenom lianer. Helt gratis var det dessutom. Resten av dagen skulle vi spendera med att paddla kajak vid stränderna som vi sett på alla vykort och turistbroschyrer, det var bara ett problem. Kajakuthyrningen låg på ett litet ställe som hette Tata Beach, ca 15 km utanför Takaka. Vi hade ingen vidare lust att promenera den sträckan i gassande sol längs en tråkig väg, och vad gör man då om man är på Nya Zeeland (aka världens bästa land)? Jo, man ställer sig vid vägkanten, ser söt ut, sträcker ut tummen och liftar.

(Hemma i Sverige skulle det vara mer eller mindre otänkbart, eftersom man i princip lär sig att man hamnar i svarta sopsäckar i skogen om man hoppar in i en främmande bil, men här nere är det helt normalt. Vi har liftat en hel del, mest kortare sträckor (som hem från Fox Glacier när det ösregnade, ut till Tata Beach och hem från Tata Beach). Liften hem var förresten en upplevelse i sig. Men mer om den senare.)

Slut på den parentesen om att hitcha. När vi kom till Tata Beach möttes vi av strand. Och mer strand. Och turkost vatten. Och strålande sol. Namnet Golden Bay är verkligen inte missvisande, det kändes som om man hamnat på en tropisk ö ungefär. Av med vandringsskorna och känna sanden mellan tårna och så promenerade vi till kajakuthyrningen. Eftersom det var första gången jag paddlade någonsin så hyrde vi en dubbelkajak. Efter en kort säkerhetsbriefing gled vi ut i vattnet och paddlade ut mot Tata Islands. Klipporna var fulla med sjöfågel, och vi gled förbi flera små mysiga stränder. I en vik tyckte jag att jag såg en nos sticka upp ur vattnet, och när vi paddlade närmare såg vi att det mycket riktigt var en Nya Zeeländsk pälssäl som rullade runt i vattnet och såg ut att bara njuta av livet. Vi kom 1-2 meter ifrån den med kajaken, och det var riktigt kul att se. Jag blir glad av att se vilda djur i sitt naturliga habitat. Sen paddlade vi in till en strand för lunchbreak och lite vila (det är rätt jobbigt att paddla faktiskt). Tyvärr fick jag en rejäl huvudvärk, på gränsen till migrän, så sen paddlade vi tillbaka till Tata Beach. Det var allt som allt en väldigt trevlig eftermiddag. Sen skulle vi ta oss hem till Takaka, och eftersom vi inte kände för att promenera 15 km så satte vi oss på den speciella bänken som fanns för liftare. (Ja, det finns på riktigt). Trafiken var inte sådär jättetät och vi började bli lite smått oroliga för att vi skulle bli tvungna att gå till hostelet. Då såg vi en liten minilastbil med flak och sa skämtsamt att vi alltid kan åka på flaket hem. Efter ett tag körde bilen ut mot vägen, saktade ner, vevade ner rutan och frågade var vi skulle. Det visade sig att han också skulle till Takaka, och frågade om vi ville hoppa på flaket. Och det ville vi. Så vi slängde upp ryggsäckarna och hoppade upp på det lilla flaket (kanterna var 2-3 dm höga ungefär), och rullade tillbaka mot Takaka i ca 100km/h. Som tur var hade vägen varken några stora gupp eller skarpa kurvor. (Och mamma, vanligtvis är jag väldigt noga med trafiksäkerheten och har alltid bälte på mig när jag åker buss).

När vi kom tillbaka till hostelet tog vi som vanligt en titt på free food-hyllan i kylen, och fick jackpot. Någon hade lämnat en förpackning med schnitzel med texten "For free!" och vi var inte sena att stoppa ner den i vår påse. Det här med att bo på hostel förtjänar nästan också en egen parentes. Dela rum med 4-6 främlingar, laga mat med andra människor och samtala med vem som helst som råkar vara i samma rum. Det är väldigt trevligt. Och så finns ju free food-hyllan/lådan där all mat som inte är märkt med namn hamnar. Förutom kött har vi hittat Tim-Tam (supergoda chokladkakor), pasta och flingor. Backpackerlivet är fint. En baksida är dock att man aldrig känner sig riktigt ren. Kläderna blir unkna i ryggsäcken och de dagar som de regnat har man gått runt och känt sig konstant fuktig. Men det är petitesser i sammanhanget.

Från Golden Bay tog vi ytterligare en tidig buss på fredagen (aka igår) ner till Kaikoura, där jag befinner mig i skrivande stund. Det kan vara den mysigaste staden hittills, eller stad och stad. Ett samhälle ute på östkusten norr om Christchurch. På vägen köpte vi vykort, och fredagskvällen spenderades i myskläder på hostelet där vi skrev vykort, spelade kort och åt typ mariekex med nutella. Idag har vi varit på valsafari och sett kaskelotter. Det var dock inte helt problemfritt. Vi hade bokat turen som gick 12.15, och innan dess liftade vi ut till en liten BBQ-vagn för att äta en liten seafood-lunch. Vi upptäckte plötsligt att klockan var 11.45, så vi ställde oss för att lifta tillbaka (att gå skulle ta kanske 45 minuter, och vi skulle bli sena). Det var bara ett problem, inga bilar stannade. Paniken smög sig på och vi började småjogga in mot stan för att inte missa vår safari. Genomsvettiga kom vi fram, 10 minuter sena bara för att upptäcka att det var check in-tiden som var 12.15, turen avgick först 12.45. Sen blev det dock bara bättre och bättre. Först visade det sig att det var specialerbjudande, så istället för $145 kostade det bara $108. Och turen var helt fantastiskt. Vi såg fem-sex valar (snittet var 2-3 per tur), och vi såg även en rätt ovanlig dominansfight mellan två valar. Man såg även otroligt många fåglar, bland annat världens största levande fågel - vandringsalbatrossen. Det var en väldigt trevlig dag. Imorgon eller på måndag, det är inte helt säkert, ska vi upp till Picton och sen över till Wellington.

Cheers.
(Jag vill inte åka hem).

Bungy, Big night out och bussresor.

Nu kommer ett rätt lång inlägg jag började skriva för tre dagar sen typ.

Vi börjar med vad vi gjorde i Queenstown - The Nevis Highwire, 134 meter högt och värt varenda dollar. Men innan dess spelade vi frisbeegolf i Queenstown Gardens och tog en fin promenad upp på Queenstown Hill. I stort präglades torsdagen av uppladdning inför Det Stora Hoppet nästa dag. På kvällen gick vi ut för att varva ner med en öl och livemusik. Efter frukost på fredagen gick vi ner AJ Hackett Bungy nere i Queenstown där vi blev invägda (som tur var upptäckte vi missen att jag fått Malins vikt och vice versa..) och utnyttjade gratis internet samtidigt som jag pendlade mellan att ha ett nervöst sug i magen och försöka inse att det faktiskt var dags. Vid 13.20 rullade minibussen iväg mot Nevis, och under den 40 minuter långa resan började adrenalinet sippra ut i kroppen till tonerna av bland annat 'I believe I can fly', 'Jump' och 'Highway to hell'. På vägen passerade vi Kawaru Bridge Bungy, 43m, och det kändes sinnesjukt att vi skulle hoppa det tredubbla. (43m såg nämligen ganska högt ut). Sen kom vi fram till Nevis Highwire och Nevis Arc (som är en gigantisk gunga). På med ett harness, invägning på nytt och sedan väntan på den lilla kabinen som skulle ta oss ut till the jumping pod. Genomgång av hur man ska hoppa och sen klev vi in i kabinen (och självklart kollade jag ner genom golvet - hur kan man inte göra det?). Det såg dock inte lika högt ut som på bilder. Jag hoppade nästan sist av de i vår grupp, eftersom de går på vikten, men väntan var faktiskt inte så jobbig. Jag tänker inte ens försöka beskriva känslan av att falla fritt, eller när man når botten och känner linan sträckas ut, eller den korta stunden av tyngdlöshet när man når toppen av första bouncen. Det var underbart och jag ska göra det igen. På kvällen firade vi med Big Night Out och Pub Crawl, vilket var ganska så tacky men roligt. Vi kom tillbaka till hostelet vid 04.30-05.00. Nästa dag (eller senare samma dag..) var det uppstigning vid 07.30 för att hinna med bussen till Wanaka.

Wanaka var en mysig ligen stad, där vi stannade två nätter. Första dagen segade vi mest på hostelet och tog igen missad sömn, men andra dagen bjöd på bättre väder så vi tog en lång promenad (säkert 12-13km) längs Lake Wanaka och upp på Mt Iron. På eftermiddagen gick vi på Cinema Paradiso, som kan vara en av världens mysigaste biografer. Ta en gammal lada, släng in lite soffor och en bil och så lägger man in en paus i filmen där man kan köpa nybakta, varma kakor och du har ett vinnande koncept. Vi såg 127 Hours som var väldigt bra. Senare på kvällen spelade vi kort med Raviv från Israel (det är väldigt många israeler här faktiskt). Dagen därpå satte vi oss på bussen upp till Fox Glacier.

Där möttes vi av ösregn, men bestämnde oss för att ta en liten tur till glaciären, så nära man kan komma utan guide. Sen tittade vi på Sagan om Ringen. Trots att vi var genomblöta var det kul att se glaciären, nästa gång blir det en heldagstur upp på isen. Vi stannade bara i Fox natt, dagen därpå (det vill säga idag) åkte vi från Fox Glacier till Nelson, en bussresa på 10 timmar. Vi hade dock många stopp på vägen, bland annat Punakaiki som var jättehäftiga klippformationer. Här i Nelson regnar det också, hoppas att det lättar under natten. Senare ska vi upp mot Abel Tasman National Park och Golden Bay innan vi rör oss ner mot Kaikoura för att sedan åka över till Wellington på måndag.

Något som dock drar ner stämningen är att det idag (22/2) var en väldigt stor jordbävning i Christchurch, med dödsoffer även i Queenstown. Som tur var så var jag och Malin ända uppe i Greymouth när det hände.

Cheers.

Queenstown, NZ

Nu har jag äntligen landat och börjat acklimatisera mig lite. Frågan är var man ska börja, men jag kan åtminstone säga att det är underbart att vara här. Resan hit gick väldigt smidigt. ARN-LHR (Heathrow) var inga problem alls, var till och med 20 minuter tidig till Heathrow och hade gott om tid att ta mig från terminal 5 till terminal 2. Väl där blev jag önskad en 'fabulous journey' av en trevlig kassör och det kändes riktigt bra att vara på väg. Sen var det dags för den längsta etappen av resan, LHR-HKG (Hong Kong), lite drygt 12 timmar. Den tiden fördrevs med lites sömn, film, TV-serier och mat. Det är förövrigt mysigt att flyga long haul flights. Man får sin lilla kudde, sin lilla filt, headset, liten necessär med sovmask, tandborste och tandkräm, tv and movies on demand och mat etc. Landade i Hong Kong ca 0900 lokal tid (aka 0200 svensk tid). Då hade jag varit på resande fot i typ 20 timmar. (Om man räknar från när jag lämnade huset. HKG-MEL (Melbourne) var en resa på ca 10h, bestående av ungefär samma tidsfördriv som mellan LHR-HKG. Dock var jag lite nervös över att jag kanske skulle vara tvungen att checka om mitt bagage, vilket skulle vara ett problem eftersom jag inte hade visum (en annan tjej på planet hade det problemet - hon skulle också vidare till Auckland men hennes väska var bara incheckad till Melbourne. Som tur var slapp jag det. Sen var det dags för sista etappen till Nya Zeeland, MEL-AKL. En kort resa på 3-4h, försökte sova så mycket som möjligt för att minimera jetlagen, och det gick rätt bra. Landade strax efter 0500 lokal tid och begav mig till customs/immigration control för att få mitt visum. Sen skulle mina vandringsskor kontrolleras så jag inte skulle föra med mig diverse mikroorganismer till landet och sen fick jag äntligen bege mig ut i ankomsthallen och andas Nya Zeeländsk luft.

Hade ca 6-7 timmar på flygplatsen innan min flight ner till Queenstown skulle avgå, så jag promenerade ca 1 km till intrikesterminalen i gryningen och det kändes underbart att vara framme. Resan till Queenstown gick över Fox Glacier och Franz Josef Glacier och det var fantastiskt att se bergen från luften, så underbart att jag satt och fånlog för mig själv med glädjetårar i ögonen. Och sen landade jag. Och känslan av att se Malin stå där och vänta med världens finaste skylt var helt obeskrivbar. Skratt och massa glädjetårar. Vi åkte bussen in till Queenstown, checkade in på hostelet sen blev det en tur på stan och Fergburger till lunch/middag (alla andra hamburgare - släng er i väggen.) Sen somnade jag en stund på gräset (hade trots allt bara sovit ca 8h av de senaste 48 ungefär). Så vid 1730 gick vi tillbaka till hostelet och jag sov till 2100 ungefär, väldigt skönt. Efter det gick vi ut och satte oss på en pub med livemusik och drack cider innan vi strax efter midnatt gick tillbaka till hostelet för en, för mig, välbehövlig natts sömn i en säng.

Jag är fortfarande rätt trött, men inte alls så jetlaggad som jag trodde jag skulle vara. Idag har vi dessutom bokat The Nevis Bungy, på fredag smäller det. Så om det inte kommer fler uppdateringar efter det så vet ni. Skämt åsido, det kommer bli sinnessjukt. Helt jäkla sinnessjukt, möjligtvis den största utmaningen jag ställts inför hittills.

Idag ska vi ta en lugn dag, är inte helt 100% än. Vi ska mest äta glass och göra upp en resplan för de närmsta tre veckorna. Uppdateringar kommer! Cheers.

Auckland International Airport

Framme! De har datorer med gratis internet, men langre inlagg kommer senare da jag landat i Queenstown och checkat in pa hostelet. Har varit pa resande fot i over ett dygn och mar darefter. Svettig och trott. Har ar klockan sex pa morgonen, pa tisdagen. Men det gick bra att ta sig igenom tullen och allt sant. Nu ska jag hitta lite frukost och sen ta mig vidare mot inrikesterminalen. Puss.

Packat och klart.

Att packa en ryggsäck är lite som att spela tetris - inga luckor. Nu är det i alla fall klart och jag hoppas att jag fått med mig allt som behövs. Å andra sidan så klarar jag mig så länge pass, pengar och biljett kommer med, och det är nedpackat. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade resfeber. Jag har kollat femtioelva gånger att man inte behöver visum för att åka till Nya Zeeland om man är svensk medborgare, samma sak gäller vad man får ta med sig genom tullen, och huruvida jag behöver visum till Australien eller inte (vilket jag inte behöver eftersom jag stannar kortare än 8 timmar och inte lämnar ankomsthallen). Men jag är ändå nervös över att fastna i incheckningen på Arlanda, på Heathrow, att jag inte får vara i Australien i två timmar utan visum, att jag ska fastna i tullen i Auckland. (Nu tycker jag att jag egentligen får skärpa mig lite, men det är första gången jag reser så långt. Och helt själv dessutom Så lite resfeber får jag ha utan att bli fånig).

Om tolv timmar kommer jag sitta på planet mot Heathrow, London. Då är jag på väg på riktigt. Sinnesjukt. Hejdå Sverige, ses den nionde mars.