Hemlängtan, vad är det?

Tiden går verkligen snabbt här, och jag blir lite ledsen av att tänka på att det snart bara är en vecka kvar tills jag sätter mig på planet hem till kalla, snöiga Sverige. Jag har verkligen ingen hemlängtan alls, hade jag haft pengarna hade jag helt klart stannat kvar ett bra tag till. Men nu har jag åtminstone mål för framtiden - att resa tillbaka hit inom två år typ, och stanna två-tre månader. Men jag ska inte hem än, och det är mycket planerat som ska upplevas (även fast det känns som om jag missar mycket mer än det jag gör..). Tisdagen till torsdagen spenderades som sagt i Nelson som är en jättemysig stad. Vi bodde på ett litet hoster (två dorms och två dubbelrum) där de serverade gratis kaka varje kväll, helt klart värt typ $2 extra per natt. På onsdagen tog vi en promenad i Nelson och fikade på The Swedish Bakery, Malin fick en efterlängtat pepparkaka och så delade vi på en väldigt god kanelbulle. Vi besökte även The center of NZ, vilket är precis vad det låter som - Nya Zeelands geografiska mittpunkt. Vi utnyttjade även bibliotekets gratis internet för att researcha lite inför våra kommande dagar. Vi hade tänkt åka Nelson - Golden Bay - Mount Sunday (aka Edoras)- Kaikoura - Picton - Nordön, så vi satte oss och läste på om hur man tar sig till Mount Sunday. DOC (Department of conservation) tyckte dock annorlunda än när vi konsulterade Google maps tidigare innan Malin åkte. Google maps visade att Mt Sunday ligger rätt långt norrut på sydön, men enligt DOC ligger det sydväst om Christchurc. Och DOC har ju rätt, och det gick långsamt upp för oss att det inte skulle bli ett besök i Edoras. Sen kom jag på någonting annat. Om vi hade vetat var Edoras låg innan, så hade vi skippat Fox Glacier och istället åkt Wanaka - Methven - Edoras och sedan vidare till Christchurch. Då hade vi med allra största sannolikhet befunnit oss i Christchurch under jordbävningen, så det var med andra ord rätt bra att vi inte kollat noggrannare innan..

På torsdag morgon gick vi upp vid 05.00 för att hinna med bussen upp till Golden Bay som gick vid 06.30. Golden Bay ligger norr om Abel Tasman National Park, vid Kahurangi National park och vi åkte till den sista stora 'staden' innan skogen tar vid, Takaka. Eftersom vi bara hade en natt i Golden Bay och bussen tillbaka till Nelson gick vid 06.45 dagen därpå fanns ingen tid att förlora. Vi checkade in på hostelet, tog en macka och packade en liten ryggsäck med lunch innan vi promenerade iväg till Labyrinth rocks som är en typ park med karst-formationer. (Google is your friend). Det var verkligen en labyrint och vi både kröp igenom hålrum och trasslade oss igenom lianer. Helt gratis var det dessutom. Resten av dagen skulle vi spendera med att paddla kajak vid stränderna som vi sett på alla vykort och turistbroschyrer, det var bara ett problem. Kajakuthyrningen låg på ett litet ställe som hette Tata Beach, ca 15 km utanför Takaka. Vi hade ingen vidare lust att promenera den sträckan i gassande sol längs en tråkig väg, och vad gör man då om man är på Nya Zeeland (aka världens bästa land)? Jo, man ställer sig vid vägkanten, ser söt ut, sträcker ut tummen och liftar.

(Hemma i Sverige skulle det vara mer eller mindre otänkbart, eftersom man i princip lär sig att man hamnar i svarta sopsäckar i skogen om man hoppar in i en främmande bil, men här nere är det helt normalt. Vi har liftat en hel del, mest kortare sträckor (som hem från Fox Glacier när det ösregnade, ut till Tata Beach och hem från Tata Beach). Liften hem var förresten en upplevelse i sig. Men mer om den senare.)

Slut på den parentesen om att hitcha. När vi kom till Tata Beach möttes vi av strand. Och mer strand. Och turkost vatten. Och strålande sol. Namnet Golden Bay är verkligen inte missvisande, det kändes som om man hamnat på en tropisk ö ungefär. Av med vandringsskorna och känna sanden mellan tårna och så promenerade vi till kajakuthyrningen. Eftersom det var första gången jag paddlade någonsin så hyrde vi en dubbelkajak. Efter en kort säkerhetsbriefing gled vi ut i vattnet och paddlade ut mot Tata Islands. Klipporna var fulla med sjöfågel, och vi gled förbi flera små mysiga stränder. I en vik tyckte jag att jag såg en nos sticka upp ur vattnet, och när vi paddlade närmare såg vi att det mycket riktigt var en Nya Zeeländsk pälssäl som rullade runt i vattnet och såg ut att bara njuta av livet. Vi kom 1-2 meter ifrån den med kajaken, och det var riktigt kul att se. Jag blir glad av att se vilda djur i sitt naturliga habitat. Sen paddlade vi in till en strand för lunchbreak och lite vila (det är rätt jobbigt att paddla faktiskt). Tyvärr fick jag en rejäl huvudvärk, på gränsen till migrän, så sen paddlade vi tillbaka till Tata Beach. Det var allt som allt en väldigt trevlig eftermiddag. Sen skulle vi ta oss hem till Takaka, och eftersom vi inte kände för att promenera 15 km så satte vi oss på den speciella bänken som fanns för liftare. (Ja, det finns på riktigt). Trafiken var inte sådär jättetät och vi började bli lite smått oroliga för att vi skulle bli tvungna att gå till hostelet. Då såg vi en liten minilastbil med flak och sa skämtsamt att vi alltid kan åka på flaket hem. Efter ett tag körde bilen ut mot vägen, saktade ner, vevade ner rutan och frågade var vi skulle. Det visade sig att han också skulle till Takaka, och frågade om vi ville hoppa på flaket. Och det ville vi. Så vi slängde upp ryggsäckarna och hoppade upp på det lilla flaket (kanterna var 2-3 dm höga ungefär), och rullade tillbaka mot Takaka i ca 100km/h. Som tur var hade vägen varken några stora gupp eller skarpa kurvor. (Och mamma, vanligtvis är jag väldigt noga med trafiksäkerheten och har alltid bälte på mig när jag åker buss).

När vi kom tillbaka till hostelet tog vi som vanligt en titt på free food-hyllan i kylen, och fick jackpot. Någon hade lämnat en förpackning med schnitzel med texten "For free!" och vi var inte sena att stoppa ner den i vår påse. Det här med att bo på hostel förtjänar nästan också en egen parentes. Dela rum med 4-6 främlingar, laga mat med andra människor och samtala med vem som helst som råkar vara i samma rum. Det är väldigt trevligt. Och så finns ju free food-hyllan/lådan där all mat som inte är märkt med namn hamnar. Förutom kött har vi hittat Tim-Tam (supergoda chokladkakor), pasta och flingor. Backpackerlivet är fint. En baksida är dock att man aldrig känner sig riktigt ren. Kläderna blir unkna i ryggsäcken och de dagar som de regnat har man gått runt och känt sig konstant fuktig. Men det är petitesser i sammanhanget.

Från Golden Bay tog vi ytterligare en tidig buss på fredagen (aka igår) ner till Kaikoura, där jag befinner mig i skrivande stund. Det kan vara den mysigaste staden hittills, eller stad och stad. Ett samhälle ute på östkusten norr om Christchurch. På vägen köpte vi vykort, och fredagskvällen spenderades i myskläder på hostelet där vi skrev vykort, spelade kort och åt typ mariekex med nutella. Idag har vi varit på valsafari och sett kaskelotter. Det var dock inte helt problemfritt. Vi hade bokat turen som gick 12.15, och innan dess liftade vi ut till en liten BBQ-vagn för att äta en liten seafood-lunch. Vi upptäckte plötsligt att klockan var 11.45, så vi ställde oss för att lifta tillbaka (att gå skulle ta kanske 45 minuter, och vi skulle bli sena). Det var bara ett problem, inga bilar stannade. Paniken smög sig på och vi började småjogga in mot stan för att inte missa vår safari. Genomsvettiga kom vi fram, 10 minuter sena bara för att upptäcka att det var check in-tiden som var 12.15, turen avgick först 12.45. Sen blev det dock bara bättre och bättre. Först visade det sig att det var specialerbjudande, så istället för $145 kostade det bara $108. Och turen var helt fantastiskt. Vi såg fem-sex valar (snittet var 2-3 per tur), och vi såg även en rätt ovanlig dominansfight mellan två valar. Man såg även otroligt många fåglar, bland annat världens största levande fågel - vandringsalbatrossen. Det var en väldigt trevlig dag. Imorgon eller på måndag, det är inte helt säkert, ska vi upp till Picton och sen över till Wellington.

Cheers.
(Jag vill inte åka hem).